Blog Image

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Telefonetikett

Bloggdags! Posted on Wed, September 24, 2014 14:20:52

Telefonen: Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr! (Attans, hemtelefonen. Stort blä!)
Jag har just kommit hem från jobbet. Klockan är runt sju och jag är trött och inte sugen på att prata med någon på telefon.

Telefonen: RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! (Men sluta tjata!)

Jag:Jaha, vad gissar du, försäljare eller svärmor? (till maken, lite sådär lagom irriterat.)

Maken: … (ganska ointresserat faktiskt).

Telefonen: RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! (Men det var då …!)

Jag: Lenah! (aningen snäsigt kanske)

Anders: Hej, det är Anders Timell! Bla bla bla bla … (det låter inte som Anders Timell. Vad är det här för fjant? Så himla tröttsamt.)

Jag: Du är ju inte alls Anders Timell! (Mycket överlägset och irriterat).

Maken: Eh, just ja det var ju …

Anders: Det är Anders *Grannen (*ett namn som är väldigt likt Timell, men faktiskt något annat), kommer ni eller?

Maken: Det var ju den där grejen, du sa att du skulle gå …
(Jag minns att maken tog ett samtal och sedan meddelade att vi skulle komma med Kaffepulver, te, mjölk och socker och hjälpa till på Contrast någon onsdag någon gång i framtiden. Jag vet att jag sa att onsdagar kan jag. Och jag minns att jag ifrågasatte om det verkligen var kaffepulver och inte bryggkaffe, som det brukar vara och att maken med bestämdhet svarade att det skulle vara kaffepulver och inget annat).

Jag: Oj, är det idag! När då?
Inser just att jag borde varit på Contrast med diverse fikatillbehör för att funktionera vid en jamkväll. Något jag gör någon gång om året eftersom Lilla Röda spelar tenorsax i storbandet Casablanca.

Anders: Ni skulle varit här nu …

Jag: Okej, någon av oss kommer så fort vi kan!

Maken: Du sa att du skulle gå, för du har inte träning … (med undermeningen, det kan inte vara jag som ska dit i alla fall)

Jag: Men jag kom ju just hem! Du sa att du skulle gå på föräldramötet och se hur det gick! (lite lagom surt)

Maken: Det sa jag inte! (fast det sa han typ, i alla fall var det vad jag hörde).

Anders: … kommer ni eller?

Jag: Ja, någon kommer. Tror jag. (ilsken blick på maken).

Anders: Jag behöver veta. Kommer någon? Annars måste någon av oss gå och handla ..

Jag: Jamen vi kommer med grejerna förstås, var det te, kaffepulver, mjölk och socker?

Det blir förstås jag som får ta det hela, men maken kör mig dit medan jag, utsvulten som jag är proppar i mig äpplen. Maken plockar ihop mjölk, socker och tepåsar och så kör vi i ilfart mot Contrast, med mellanlandning på macken för att köpa snabbkaffe. Inte bryggkaffe, som det varit alla andra gånger.

Jag kommer ganska snart in på Contrast och plockar upp mina varor.

Jag: Hej, ursäkta att jag är sen!

Anders och den andra fikafixaren: Tog du med snabbkaffe?!

Suck!

Nåväl, det funkade utmärkt med snabbkaffe och jag överlevde kvällen och hade, som vanligt, ganska trevligt.

I fortsättningen vet jag vad som gäller när Anders Timell ringer.

smiley



Så musikalisk

Bloggdags! Posted on Wed, September 24, 2014 10:53:55

Det är onsdag, min lediga dag, och för en stund sedan, när jag som vanligt gick runt och sjöng för mig själv hände något märkligt.
Det lät bra!
För säkerhets skull sjöng jag lite extra och det lät faktiskt inte så tokigt. Wow, tänkte jag, något fantastiskt har hänt – Jag kan sjunga! Min röst var liksom fyllig och mullig och go, inte hemsk, som den brukar. Kan det vara åldern, tänkte jag, kanske har rösten plötsligt mognat eller så har jag helt enkelt lärt mig något på någon av Lilla Rödas sånglektioner som jag följt med på …

Nåväl, ett sånt här tillfälle får absolut inte förspillas! Till hemmastudion!!!

Extremt talangfull som jag var beslöt jag mig för att köra på direkt med Addicted to you, eftersom det var den jag hade gått och nynnat på. Medan jag väntade på att datorn skulle starta kände jag att det var lite tjockt i halsen. Aha! Det måste vara det som skapar min nya fantastiska stämma, tänkte jag. Bäst att låta bli att svälja i onödan. Men shit vad långsam datorn var att starta, här gällde det att skynda sig innan jag råkade svälja bort min nya röst.

När dator och Studio One äntligen var igång, satte jag fart med liv och lust. Som tur var stod texten kvar i notstället sedan Lilla spelat in låten och bakgrunden fanns ju förstås.

Första försöket gick dock inte riktigt så bra som jag hade hoppats – det var ju omöjligt att veta när jag skulle börja sjunga varje stycke och ibland blev det lite svårt att hinna med. Efter ungefär halva låten beslöt jag att börja om. Som tur var hade jag inte lyckats starta inspelningen så jag slapp höra mitt blunder. Men hur fasen skulle jag kunna sjunga texten i rätt takt och vid rätt ställe i musiken?

Lyckligtvis har jag mina ljusa stunder. Lösningen var enkel. Jag kunde ju lyssna när Lilla sjöng i ena örat och bakgrundsmusiken i andra – perfekt. Nu gällde det bara att dra igång inspelningen samtidigt som jag startade Lillas inspelning och sedan hinna fram till mikrofonen och den inte helt oviktiga texten.

Det gick förvånansvärt bra och jag sjöng av hela mitt hjärta och det lät suveränt hörde jag (jag fick ta bort hörlurarna med bakgrunden, för att kunna höra hur jag lät och dessutom sjöng jag ju ändå bara med Lillas inspelning, så det gjorde ju inget).

Mycket förväntansfull satte jag mig för att lyssna på det jag åstadkommit. Men något måste ha blivit fel, för det lät inte riktigt som när jag sjungit. Inte alls faktiskt. Jag försökte fixa det hela med att lägga på lite effekter men det hjälpte inte heller. Det lät inte bra. Eller faktiskt inte bra alls. Ganska dåligt skulle man kunna säga … eller, suck, vem försöker jag lura?

Det lät extremt illa, fruktansvärt, överjävligt illa.

Självklart blev jag lite deprimerad när jag insåg att, inte nog med att min röst var lika hemsk som vanlig. Jag sjöng falskt med. Väldigt falskt. Jag som hade tyckt att det skulle vara så kul att kunna sjunga, även när det är folk i samma hus, började sakteliga inse att jag nog för min och andras hälsa borde motstå sådana frestelser. Sorgsen satt jag bara där en stund och stirrade tomt framför mig och sörjde det faktum att jag verkade helt tondöv.

Men då insåg jag något.
Jag hörde ju hur hemskt det lät och när det var surt.
Alltså kan jag ju inte vara tondöv, för då hade jag inte hört det! Och jag brukar ju faktiskt säga samma saker som Idoljuryn, innan de säger det. Så saken är nog den att jag egentligen är jättemusikalisk! Att jag inte kan musicera själv har väl inte så mycket med saken att göra – jag hör ju om något är bra eller dåligt. Det vill säga jag hör det när jag inte är förkyld och tydligen har ett slemfilter som förvränger hur jag låter … på ett bra sätt.

Men ändå, alltså, heja mig! Tänk att jag är musikalisk, det hade jag ingen aning om!