Blog Image

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Hawaii del 4

Bloggdags! Posted on Fri, October 10, 2014 20:50:47

Money laundry
Jo, om man förvarar choklad och annat smått och gott i samma väska i tropisk värme, får man ägna sig åt pengatvätt. Fast laglig.

Som sagt flyttade vi in i nytt hus i förrgår och det enda som är sämre än i förra huset är husdjuren och internet (hur långsamt kan ett bredband vara?). Och en sak som var lite smått oroande. När jag kom in i badrummet och såg vad som låg i toaletten …

Alltså man börjar ju undra vad de som bodde i huset innan oss åt!

I går började vi dagen med att gå upp ganska tidigt och dra och simma “Where Champions (och min käre make) will swim” och det var svårt. Extremt blåsigt och stora vågor – kan säga att det inte blev några två km för mig. Men jag insåg att simdelen av Ironman definitivt inte är något för mig. Vet inte hur långt maken orkade klättra på vågorna, men jag gav upp ganska snabbt och höll mig istället under vattenytan där det var relativt lugnt. Det var ännu mer fisksorter än tidigare, och de var också större och trevligare. Det kändes verkligen som att simma i ett jättestort och jättesalt och jätteströmt akvarium. Och nej, jag kommer förstås inte sno bilder på internet och visa vilka fiskar det var – förstår inte hur jag kunde glömma hur förbjudet det är! Men för den som är intresserad går det att googla bilder på fiskar i Hawaii – för det var dem vi såg.

Efter badet drog vi till White Sands där vi parkerade bilen, för att sedan ta en löptur “where champions have run”. Planen var att springa ungefär 10 minuter åt ena hållet på Alii drive och sedan vända och springa tillbaka igen. Bra idé. Jag kom som vanligt några meter efter min käre make (och funderade som alltid på varför jag för i h-e inte tagit med mig musik att lyssna på när han ändå inte är sällskaplig). Det kändes ganska bra, trots värmen, och när maken tyckte att vi skulle vända svarade jag bara lite nonchalant.
– Okej, kan vi väl! (medan jag tänkte; Vilken mes! Vi har ju bara börjat!)
Sedan sprang vi tillbaka. Eller maken sprang. Jag sprang till en början, sedan joggade jag sakta, sedan stapplade jag. Vägen tillbaka var ju dubbelt så lång! Och jag insåg att inte heller löpdelen av Ironman är något för mig.

Väl tillbaka drack jag allt vatten jag kunde hitta och så plums i badet! Den här gången visste jag ju att det inte var så mycket fiskar i White Sands, men tog simglasögon ändå för att inte få ont i ögonen. Jag simmade ganska långt ut där det var lugnare och har hela tiden koll under ytan – har man badfobi så har man – och plötsligt ser jag något stort och mörkt snett framför mig. Shit, det kan väl inte vara en muterad piraya! För säkerhets skull simmade jag närmare för att försäkra mig om att det inte var något otäckt havsodjur ute för att tugga i sig mig och alla andra som råkar komma i dess väg.

Eftersom jag sitter här och skriver, förstår du säkert att det inte var ett glupskt monster. Jag vinkade hysteriskt till maken att komma närmare, innan den han försvinna i ilfart, vilket kanske inte var så troligt – för den rörde sig i sakta mak och verkade mest njuta av tillvaron och en trevlig förmiddagstur. Maken hann lugnt fram och vi följde vår nya vän, som nu heter Kiki, under vattnet. Efter en stund kom även Kikis vän Tiki och vi hängde med dem en bra stund.

Kiki och Tiki var enligt mig cirka 45 cm långa och enligt maken cirka 80 cm – han anser att jag inte har något ögonmått, men jag vet inte vem som hade rätt. I alla fall var de två väldigt söta vattensköldpaddor.

Nåväl, maken gick upp och jag tyckte att det var dags att följa efter. Ganska nöjd med mig själv och mitt bad började jag simma mot stranden. Jag hade sett två fina vattensköldpaddor och flera ovanligt stora exotiska fiskar och jag hade inte haft någon våg-incident. När det var tillräckligt grunt för att stå, började jag gå mot stranden och då hände det.

Jag surfade igen!
Det vill säga, en våg kom lyfte upp mig, tryckte ned mig, knycklade ihop mig till en liten boll, snurrade runt mig under vattnet, kastade mig lite fram och tillbaka och spottade slutligen ut mig – vimmelkantig och full med vatten – någonstans på det grunda. Under hela den surfen tänkte jag på de andra i vattnet – där var fullt av till synes obevakade småbarn – hur skulle det gå för dem? När jag någorlunda återfått balansen och kunde se igen, tittade jag oroligt omkring mig. Hur många hade drunknat?

Ingen. Alla andra gick omkring i vågskvalpet som vanligt och såg ut som att det regnade, eller som att solen sken, menar jag – som om inget hade hänt! Så konstigt!

Det positiva är att jag badade med träningstoppen och den satt som berget hur än vågen försökte slita av den!

Nu ska jag bara lägga in några utsiktsbilder från vår balkong, sedan är det frukostdags.

Dagen, och ja, det är havet man ser långt där nere.
Kväll, jag vet klyschighetspris efterfrågas.

See ya!



Hawaii del 3

Bloggdags! Posted on Fri, October 10, 2014 05:43:41

I tisdags hade jag vett att ta på mig simglasögon när vi simmade – och nu får jag erkänna att jag bröt min regelbundna simträning. I år blir det mer än 1×1000 meters simning för mig. Visserligen kan jag inte påstå att jag crawlade hela tiden den här gången, men vi simmade närmare 2 km, vilket jag nog inte gjort sedan jag var typ 10 och gick på simträning. Och jag såg fiskar. Inte nog med att jag simmade ” Where champions have swum” jag såg massor av fiskar. Alltså exotiska fiskar i alla möjliga färger, inte typ abborrar och mörtar, som man kan se hemma … om man kan se något .. utan riktig färgglada lirare … som man också kan se hemma, fast i akvarier. Ska leta bilder på nätet och återkommer med det, om jag kommer ihåg.

Dessutom skaffade jag två jättegulliga vänner på vår altan, Henry och Gunilla.
Oj, Sorry, det blev fel – det blev visst en bild på mina andra vänner, Kevin och Charlotta. Här kommer Henry och Gunilla:

Och om du undrar vad det är framför Henry så är det en avokado från trädet utanför vår dörr.

I går, dvs i onsdags, simmade vi inte, men vi badade. Badet “White Sands” var extremt fascinerande; helt turkost vatten, inga stenar, bara väldigt ljus och mjuk sand. Det var ganska mycket vågor och jag tittade på vågsurfarna för att se hur de gjorde.
“Kan ju inte vara så svårt det där” tänkte jag och gjorde mig redo – jag skulle minsann surfa jag med, visserligen utan bräda, men hur svårt kan det vara? När nästa stora våg kom gjorde jag något, kanske inte helt genomtänkt, vad vet jag inte. Men gissa om jag surfade!

Det gjorde jag inte. Om inte “att surfa” betyder ” tryckas ihop till en sprattlig boll, nästan bryta ryggen, svälja två liter vatten och typ hamna någonstans långt under vågen istället för på och halvt tappa bikinin” för i så fall gjorde jag det – väldigt bra. Nog perfekt faktiskt.

När vi kom upp på berget och hem till vår lilla stuga igen var det dags att flytta till nästa hus, Garden Grange.

Här saknar jag Henry och Gunilla jättemycket och har försökt locka hit dem med bananskal, men de enda husdjur vi har är en pytteliten ödla – som har gått och gömt sig, en tråkig vandrande pinne, Tråkmåns, och väldigt många sällskapliga och pigga myror. Vi har som tur är kommit en bit ifrån Klas, vår granne målbrottstuppen, som gal (eller brölar) var tionde sekund mellan klockan 4-7, och i stället hamnat intill ett gäng fåglar, som låter väldigt exotiska, och en ganska normal tupp, som bara gal några gånger efter sex. (Just det, tolka fritt).
Om du undrar vad som händer när man låter pengar, andra småpryttlar och en bit pappersinslagen mörk choklad samsas i samma fack på väskan och promenerar runt med det i godan ro i tropisk värme, kan jag berätta det i nästa del av min Hawaii-redogörelse.

Aloha!



Hawaii del 2

Bloggdags! Posted on Fri, October 10, 2014 04:55:23

Okidoki, som du nog förstår så kom vi fram till Hawaiis flygplats till slut. Klockan var mitt i natten, dels för att flyget tog 4 timmar istället för två, som vi räknat ut – tror det kallas tidsskillnad – och dels för att det inte startade förrän närmare elva. Vi lyckades hitta vår hyrbil, packa in alla våra väskor och körde mot vårt mål Holualoa-Kona. Det visade sig att vi behövde köra ganska mycket uppför, vilket var helt okej till att börja med.

På vägen pausade vi för att köpa lite mat på Safeway, har öppet 24-7. Det visade sig också vara svårt med nyttigheter. I en hel gång med flingpaket lyckades jag inte hitta något direkt nyttigt. Müsli var inte att tänka på och tillslut tog jag Kellogs special K multigrain och var nöjd med det att det var typ 25% socker insåg jag inte förrän jag smakade. En annan sak som är problematiskt är korsord – det finns inga arrow-words!

Nåväl, efter handlingen var det bara att åka vidare på de krokiga och smala vägarna upp i bergen, i kolmörkret. ( Ganska branta var vägarna som sagt).

Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hus “Fruit orchard”. Då funkade inte koden till nyckelboxen. Eller låt mig klargöra; då funkade inte koden till nyckelboxen för oss. Eller jo, det gjorde den egentligen, men nyckelboxen fungerade inte riktigt som vi trodde. När vi väl insåg hur den funkar gick det förhållandevis lätt att komma in.

Huset var jättefint och i stort sett allt man behöver fanns tillgängligt, till och med förvaringsburkar för rester. Men gissa var de förvarar salt och peppar – tänkte väl det, nej inte skafferiet, utan … nej inte kryddhyllan, nej! I kylen! Why?

På måndagen sov vi ganska länge – trots att vi bodde granne med en pubertal, tupp som inte kan klockan (Klas) – och tog sedan en första tur ned till staden, där vi badade en kort stund vid simstarten och kollade lite affärer.
– Såg du fiskarna! frågade maken.
– Fiskar? svarade jag, och vände förvånat mina illröda och svidande mot min något suddiga make.
Eventuellt kanske jag hade missat att ta på mig simglasögonen … Mer om fördelen med simglasögon följer i nästa avsnitt. Stay tuned!