Blog Image

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Hawaii del 6

Bloggdags! Posted on Mon, October 13, 2014 08:52:21

Försöker skriva kort nu!
Vi beslutade att åka till Captain Cook monumentet. Det gick så där. Vi kom till en annan vik Kialakekua bay, där det också skulle finnas delfiner. Det gjorde det inte. Med dödsförakt hoppade vi i vattnet emellan de stora vågorna som slog mot stenstranden (se pil), men inte en endaste liten delfin såg vi. Jag såg typ två fiskar. Yea …

Det var i alla fall vacker utsikt på vägen dit.

Socialt säkerhetsexperiement
För att inte ha för långtråkigt utförde vi också ett socialt experiment. Frågan var – hur pålitliga är folk på Hawaii?

Under vårt besök på Coconut Grove, som tydligen är en välkänd marknad (fast det såg ut som ett gäng restauranger och affärer) lämnade vi bildörren vid förarplatsen på vid gavel. Sedan gick vi och åt pizza och shoppade. Under måltiden pratade vi med en kille som kom från en massa ställen(som Colombia, Brasilien och Libanon, och hade bott i USA, Tyskland och Skåne (!). Han kände till en hel del om Sverige och kunde till och med ett par ord; “Tack och varsågod”. Han jobbade vanligtvis som missionär i krigsdrabbade områden, men nu som lite av varje. Han bodde sedan tre år i Hawaii och hade varken TV eller bil. Enligt honom var Hawaiianerna så trevliga för att de alltid var höga. Så ja, eh … nu vet vi det … eller nåt.

När vi kom tillbaka till parkeringen sa maken:
– Är det där vår bil?
– Menar du den med dörren på vid gavel, så ja, svarade jag.

Nu hade jag visserligen tagit med mig kamera, pass och plånbok, men det fanns ju fortfarande en del grejer kvar när vi gick. Så hur gick det?
Tumtararumtumtum! (Det ska föreställa en fanfar).
Jo, vår undersökning visar att befolkningen här är ärlig. Allt vi hade i bilen var kvar! (Jag vet i och för sig inte exakt hur många tomma vattenflaskor vi hade, men om man ska sno en vattenflaska borde det väl var rimligt att ta en med vatten i?)
Frågan är nu: Hur länge hade bilen kunnat stå orörd med dörren öppen på valfri plats i Eskilstuna utan att någon hade snott något. Vilken idé! Det kan bli vårt nästa sociala experiment!

Efter denna upplyftande erfarenhet åkte vi till Kahalui beach (som ligger en bit bortom White sands på Alii drive) och simmade med vattensköldpaddor och extremt många fina fiskar. Det var så många olika vackra varianter att jag är övertygad om att människan inte skulle kunna hitta på något liknande!

Vi kom också på att man inte behövde kunna simma här. Vattnet är så salt att man får kämpa för att hålla sig under vattenytan. Gör man inget flyter man upp som en kork och driver in till land.

Jag avslutar med en bild på min fina bil, som vi åker förbi nästan varje dag. Okej, den är kanske inte min än, men den är till salu och den ropar mitt namn.
Hur sjutton ska jag få ned den i resväskan?

PS: Jag är verkligen en fena på att fatta mig kort!



Hawaii del 5,5

Bloggdags! Posted on Mon, October 13, 2014 08:05:52

The big day, eller jag menar The Big Day!
I går gick Ironman av stapeln – världsmästerskap i triathlon på Hawaii.

Vi gick upp strax före klockan fyra, åkte ned till starten, träffade två svenskar, G och J, som vi mött på planet. G skulle tävla och J var som jag, en Ironmate. J och jag lämnade av G och maken och började strosa runt lite för att fundera på vad vi skulle göra de närmaste 10-12 timmarna. Det var ganska mörkt, och precis som vår hyrbil har bilen på bilden inte helt rätt färg – spännande fråga; vilken är den rätta färgen? Svaret avslöjas längre ned i bloggen.

Vi var inte de enda medsörjande som var på plats, men det fanns även andra typer av människor. Jag är ganska säker på att exempelvis det Hawaiianska melodifiestivalbidraget var där också.Klockan 6.50 efter ganska lång väntan startade äntligen simningen för Maken och J:s pojkvän. Mitt tumhållande dagen innan för mindre vågor, kunde jag likaväl ha struntat i, för det verkar inte ha hjälpt det minsta. Trist – jag kunde ha gjort så mycket vettigt istället!
Någon av alla galningar på bilden nedan är min make, förhoppningsvis. Troligtvis har jag missat honom som jag brukar.

Sedan var det dags för cykling och jag var med på säkert fem ställen och fotade och skrek. Tror du maken hörde mig? Som straff för det lägger jag upp en bild som visar vilka superatleter som faktiskt dominerade tävlingen. En ledtråd, just den här superatleten kör så snabbt att hon är suddig …
Under cyklingen, som tog nästan 6 timmar ägnade J och jag oss åt att köpa diverse ät- och drickbart. Jag fick veta att hon och G hela veckan druckit kranvattnet (Maken: Nej, du kan absolut inte använda isen i frysen, det är värst av allt!) och ätit ute, både sallad (Maken: Nej, akta dig för sallad det har jag hört är värst!) och annat. Det jag märkte på restaurangbesöket var att det där med kontokortssäkerhet ligger en aning efter i USA. Först lämnade vi in korten, sedan fick vi bestämma vilken procent vi skulle ge i dricks, vilket enligt mina beräkningar måste tyda på att de sparade våra kontokortsuppgifter!

…..

(Ursäkta pausen, jag skulle gå och hämta lite färsk ananas och låren hade klistrat fast sig i läderstolen. Det tog en stund att slita loss dem. Det positiva är att pälsen på låren gick bort. Maken erbjöd sig att smörja in stolsitsen med lite olja. Har inte bestämt mig för om det är en bra idé än. )

Nåväl maken tog sig igenom cyklingen på cirka 45 minuter längre tid än han hoppats. Tydligen var det lite backigt, varmt och blåsigt – men jisses hur mycket vekling får man vara? Några mesar blåste till och med av vägen. Jag min stackare höll ju på att storkna i värmen – över en timme stod jag på samma ställe och stirrade efter honom (vit hjälm, vit tröja, svarta byxor … vit hjälm, vit tröja, svarta byxor … Ja! … Nej, det var någon annan. … Vit hjälm, vit tröja, svarta byxor … o s v nästan i all oändlighet). Till slut såg jag suddig och det måste han gjort med, för tror du han såg mig när jag skrek och hejade den här gången?

När han växlat och kom förbi igen till fots, var första gången han såg mig på hela loppet (7 timmars hejande förgäves alltså).
Ja, sedan var det ju bara en maraton kvar – no biggie. Jag fick tyvärr ingen bild på målgången – för jag var som sagt inte ensam där.
Maken gick i alla fall i mål på en tid som var 1,5 timmar längre än i Kalmar – vilket han nog var ganska nöjd med. Själv tycker jag nog att han fegade lite – för när jag sa att han såg oförskämt pigg ut fick jag svaret:
– Hade det varit en mil till hade jag orkat det.

Efter makens målgång tog deerehawjjjjjjjehnm…….
———-
Ursäkta jag gled av stolen, den blev så hal av all olja.

Var va vi nu? Jo, just ja! Efter makens målgång tog det inte så lång stund förrän det blev mörkt igen.

Så här års (och kanske alltid, för de har nog bara så här års) blir det mörkt strax efter klockan sex på Hawaii och då blir alla bilar grå igen.

Men om man använder blixt, kan man se vilken färg bilarna egentligen har.
smiley

PS:Kommer genast börja med avsnitt 6, som förhoppningsvis blir extremt kort. Jag måste nämligen fortsätta jobba för att få bort de otroligt stora och tunga påsarna jag skaffade under ögonen på flygturen hit.